|
Nu är jag hemma igen!
Det har varit en jobbig vecka att ta sig igenom. Jag har varit ute på det allra djupaste vattnet, och därute har det varit väldigt höga vågor… Men nu börjar jag flyta in mer o mer inåt mot land, och jag börjar också sakta med säkert inse att jag är hemma i vardagen igen.
Mina två veckor i Alanya har utan tvekan varit sommarens absolut bästa och största höjdpunkt. Det har hänt så otroligt mycket att jag knappt vet var jag ska börja. Resan ner gick väldigt bra och med många förväntningar landade i mitt älskade Turkiet och jag kände mig hemma efter bara 2-3 sekunder på turkisk mark. Det gick inte att hålla tillbaka glädjetårarna när bussen rullade in i Alanya och med min blick mot borgen var jag äntligen framme! Trots att det var väldigt längesen kände jag igen vartenda gathörn, butikerna, hotellen, sjukhusen och till och med turkarna på vissa ställen. Kändes helt underbart! Man skulle kunna tro att den första personen jag träffade i Alanya skulle vara T, men så var inte fallet utan istället.. Och det hade jag inte räknat med att det skulle vara heller. Det blev istället Gry som jag sprang emot på SunPark för att krama om. Det kändes så overkligt att träffa henne, efter så mycket som har hänt mellan oss. Vår historia måste nästan vara unik! Därefter träffade jag på fler o fler kända och okända ansikten! Det mest otroliga var nog när jag gick förbi Yönet och skulle hälsa på E, men såg honom inte och gick därifrån. Hör sedan någon som ropar på mig och vänder mig om. Där står en vän till mig som heter Erdem. En person som jag aldrig träffat innan, utan bara pratat med.. Och hux flux står han framför mig! Sånt blir jag fascinerad av!
Det dröjde faktiskt 2,5 dag innan jag fick ett sms och ett missat samtal från T, slängde på mig skorna och mötte upp honom utan för Baskent. När jag såg honom komma gåendes mot mig kände jag bara en stor glädje. För stunden tänkte jag inte alls på vad som faktiskt har hänt, hur han behandlat mig inte på nåt annat heller för den delen. Just för den stunden levde jag i nuet. Vi pratade en hel del men jag fick tyvärr inget ur honom, men jag tror vi båda var rätt tagna för o inte ha träffats efter 7 månader. Man behövde inte säga så mycket! Samtidigt som jag satt på nålar för att ta upp vad jag kände, och för att få veta vad han tänkte o tyckte. Vi hade så jäkla mycket att prata om, men ingen sa liksom något! Men det var heller inte rätta tiden att prata om viktiga saker. Man ville bara sitta där på stranden och känna att man var på platsen man älskar så mycket!!
Dagarna spenderades självklart i solen med vänner. För det mesta på Kleopatrabeach, men också ibland i min ensamhet vid på poolen på hotellet. Jag kan verkligen rekommendera alla att sätta sig på flyget själv, åka ner och inte ha någon aning om vad som komma skall! Att jag har träffat så himla många vänner som jag vet jag kommer ha livet ut, det är helt underbart. Det trodde jag aldrig skulle ske för ett tag sen. Man känner inte varandra samtidigt som man känner varandra utan och innan. Vi har alla varit med om samma saker och situationer i livet. Alla ni, ni betyder så jäkla mycket för mig, utan er hade det inte blivit någonting av denna resa. Alla grymma krogrundor i hamnen, alla Mojitos på Panderosa, middagarna på restauragnerna, stunden på Tinas Hamam, Den turkiska kvällen med Jessica och Sergio, kvällarna vid baren på Flower Garden, alla shottar på Bistro Mango
och alla shoppingstunder i bazarerna. Jag har varit med om så många roliga kvällar. Jag har fått mig ett nytt favoritställe – Queens Garden. Kan säga att det var väldigt enkelt att bara slinka in på något ställe och ta en drink eller en Efes. Det blev något varje kväll… Men det är bara ett tecken på att man njuter av sin semester. En annan sak som jag verkligen njöt av på min semester var värmen. Med mellan 32-35 grader i skuggan, och ett par dagar ända upp till 42 grader! Helt lovley var det att bara ligga och känna solen steka på kroppen J
En sak som förändrades under min resa är att jag i en lång tid framöver inte kommer att umgås med T, inte prata med honom, inte bry mig och absolut inte höra av mig igen!! Så många gånger som han svek mig, så många gånger har jag aldrig blivit sviken… Jag tänker inte gå in så noga här i bloggen om vad som egentligen hände. Men det innehåller lögner, svek och brustna hjärtan! Men jag tror faktiskt att det var lika bra, han var inte den personen som han har visat mig. Jag VET att jag förtjänar bättre en och att det finns bättre. Så det kändes faktiskt rätt bra att få lämna Alanya för en vecka sen. Är jag i den staden påminns jag bara hela tiden om honom, och jag vill inget annat än o glömma honom och få bort honom från mitt hjärta.
En del dörrar stängdes för mig och för min framtid. Men samtidigt öppnades det så himla många nya dörrar. Jag ska kliva in i en av dessa dörrar, kanske två till och med och jag ska se till att jag väljer de två rätta dörrarna. Man måste våga satsa för att vinna!
Jag måste bara avsluta med att säga Ben Alanya'yı özledim
_______________________________________________
Detta brev kan jag bara inte sluta läsa. Brevet skrev jag bara någon dag efter att jag kommit hem och det är jag glad över - Känner jag minsta lilla saknad av ågonting som har med Alanya att göra plockar jag bara fram detta pch läser rad för rad. Jag vet att det har gått lång tid, men min tid i Alanya går inte att glömmas och jag kan heller inte bara "lägga det bakom mig". Folk, även jag tror att det är lätt att gå vidare och glömma allt det tråkiga och jobbiga man har varit med om. Men ack så fel man har. Någonstan finns det där i bakuhuvudet, och minnen kommer upp när man minst anar det. Det värsta är att jag än idag fortfarande inte kan lite på folk. Personer som jag har i min närhet... Men, det som också var det bästa med det året är att man faktiskt fann personer som man kunde släppa in i hjärtat utan att man någonsin skulle bli sviken. Idag är kontakten mindre, men för mig spelar det ingen roll. Det är fortfarande det bästa som har hänt mig - Att jag 2010 träffade ett gäng underbara Alanyabrudar. Jag saknar er tjejer!!!
|
